Förändra världen...

Jag står inte ut med människor som inte inser att alla kan anstränga sig för att förändra värden genom att göra något fint för andra och ta upp de samtalsämnen som många tycker anses "obehagliga". Vi kan alla göra skillnad. Vi kan tillsammans hjälpas åt att förändra människors öde. Varje röst kan göra skillnad och ibland krävs det lite ansträngning för att göra skillnad. Anser man sig själv vara bättre än någon annan när man inte vill offra sin tid för att hjälpa någon annan? Var har medkänslan för andra människor tagit vägen? Hur kommer det sig att man inte ens ägnar människor som är mindre lyckligt lottade ens en tanke? Vi måste hjälpa och ta hand om varandra för att tillsammans kunna leva och må bra tillsammans.

Bra att ha...

Vi äger alldeles för mycket prylar idag som vi inte behöver. Jag var på Willys tidigare idag för att handla. Då slog det mig hur mycket småprylar där finns överallt som åker ner i folks shoppingvagnar som bara kommer hamna i låda och ta plats. Det finns en hel rad med tiokronors grejer där man inte ensa vet vad hälften används till. Framme vid kassan finns där ännu mer böcker, kläder, klistermärken och godis som trillar ner i vagnen. Vart kommer vårt enorma behov av att äga saker? Hur kommer det sig att vi värdesätter materiella saker så högt? Affärskedjorna är smarta. Det är ingen slump att det finns frukt till barnen vid grönsaksavdelningen utan barnen ska vara mätta så de orkar vistas i affären längre. Inte heller någon slump att godiset är vid kassorna och mjölken längst in i affären. Men är det verkligen affärskedjorna som är smarta eller konsumenterna som är dumma som går på alla deras knep?!

Död åt klassamhället!

Jag har funderat på hur långt jag kommit utifrån mina förutsättningar. Hur bra jag trots allt lyckats. Det gör även att jag börjar fundera på hur olika förutsättningar vi föds till. Alla lyckas inte lika bra som jag gjort. Alla träffar inte de fantastiska människorna som hjälper dem framåt i livet. Många människor är ensamma, ledsna, frusna, fattiga och saknar stabilitet i livet. Jag blir arg och ledsen när jag tänker på hur illa vi tar hand om varandra. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag måste vända och vrida på varenda krona för att kunna försörja mig, mina barn och en sjuk kusin. Att bo alldeles för många i en liten lägenhet eller att inte veta var jag kommer sova inatt för jag inte har något hem att gå till. Att detta är verklighet för vissa gör att det gör ont i hela mig. Att vi inte hjälper och uppfostrar varandra bättre så att vi kan leva ett bra liv tillsammans. Vad hände med "var och en efter förmåga, till var och en efter behov"?!