Det känns inget vidare just nu. Jag känner mig ensam och övergiven. Kanske kämpar jag för mycket. Kanske vill jag för mycket. Det gör mig rädd, ledsen och uppgiven. Min prestationsångest är enorm. Jag är trött på att vara arg och känna avsmak av mig själv. Vissa dagar är bra medan andra känns som en enorm kamp för att inte gå sönder. I mitt huvud ekar ord från förr. Tyvärr gör det fortfarande lika ont men jag får inte tappa mitt fokus. Mina största fokus just nu är att äta rätt och träna. Antar att det bara är att fortsätta kämpa. Efter regn kommer solsken....
