Jag har funderat på hur långt jag kommit utifrån mina förutsättningar. Hur bra jag trots allt lyckats. Det gör även att jag börjar fundera på hur olika förutsättningar vi föds till. Alla lyckas inte lika bra som jag gjort. Alla träffar inte de fantastiska människorna som hjälper dem framåt i livet. Många människor är ensamma, ledsna, frusna, fattiga och saknar stabilitet i livet. Jag blir arg och ledsen när jag tänker på hur illa vi tar hand om varandra. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag måste vända och vrida på varenda krona för att kunna försörja mig, mina barn och en sjuk kusin. Att bo alldeles för många i en liten lägenhet eller att inte veta var jag kommer sova inatt för jag inte har något hem att gå till. Att detta är verklighet för vissa gör att det gör ont i hela mig. Att vi inte hjälper och uppfostrar varandra bättre så att vi kan leva ett bra liv tillsammans. Vad hände med "var och en efter förmåga, till var och en efter behov"?!
