Vi lovar att älska i nöd och lust. Men gör vi verkligen de? Älskar vi varandra när vi förtjänar det som minst och behöver det som mest? Är vi för självupptagna för att se att våra nära behöver oss eller är vi bara för rädda för att skrapa på ytan och få höra den riktiga sanningen? Hur mycket av det vi säger menar vi och hur mycket säger vi för att vi tror att de är vad den andra vill höra? När är det okej att inte lyssna för att det skadar en själv? Vill folk förstå då?